Inne i Teaterhögskolans lokaler på Bergsgatan i Malmö håller en grupp skådespelarstudenter på att repetera sitt examensarbete, en uppsättning som ska spelas på Bryggeriteatern under våren. På en stol intill väggen sitter Nanna Berner. Hon är sistaårsstudent på dramatikerprogrammet och den som har skrivit pjäsen som nu spelas upp framför henne. Pjäsen är också hennes examensarbete och det är förstås en häftig känsla att se orden hon skrivit komma till liv.
– Texten är ganska minimalistisk och innehåller inte så mycket information, men skådespelarna hittar ändå det jag hade tänkt och kommer dessutom med nya idéer hela tiden. Det är jättekul, säger hon.
Den dramatiska situationen i fokus
Bredvid henne sitter hennes handledare Annika Nyman, som är lärare på dramatikerprogrammet. Hon har själv gått utbildningen och har jobbat på Teaterhögskolan i perioder ända sedan sin examen 2011. Förra året disputerade hon med en avhandling om litterära slitningar i det dramatiska skrivandet och nu är hon anställd på halvtid som lärare och programansvarig.
– Dramatik, säger hon, har egentligen inte så mycket med det skrivna ordet att göra som man kanske kan tro.
– Det jag har försökt hävda i min avhandling och som nog också är en grundpremiss på skolan, är att dramatik inte i första hand är en text. Resultatet är en text förstås, men dramatik handlar egentligen om mellanmänskliga handlingar, säger hon.
På det sättet skiljer sig dramatiskt skrivande från det litterära, menar Annika Nyman. Eftersom det dramatikern skapar ska förverkligas av någon annan och i ett annat medium – som teaterscenen, filmduken, tv-skärmen eller radion – är en dramatisk text något annat än en text som skrivs för att bara bli läst.
Det tar Annika Nyman och hennes kollegor fasta på i undervisningen.
– När jag handleder studenterna pratar vi mycket om vad personerna i den dramatiska situationen gör i ett visst sammanhang och hur de agerar gentemot varandra.
Ett fåtal studenter antas
Annika Nyman berättar att studenterna alltid har stor vana av att skriva, men att de flesta måste ändra sitt tankesätt för att kunna bli goda dramatiker. Det handlar, säger hon, mindre om vad som är en intressant replik och mera om samspelet mellan personer och förmågan att förstå hur människor reagerar på varandra.
Tre till fyra studenter antas vartannat år till programmet. Det blygsamma antalet beror till stor del på att marknaden är så liten – det finns helt enkelt inte särskilt många dramatikerjobb. Första terminen gäller det att skriva fem minuter sammanhängande text. Längden ökar sedan successivt. Andra året handlar det mycket om dramaturgi och hur en scen leder till en annan.
Handledningen är tät och man arrangerar också workshoppar tillsammans med professionella skådespelare för att testa texterna som produceras. Det är ett bra sätt att ta reda på vilka saker skådespelarna behöver veta inför varje scen.
– Det handlar om att lära sig det rent kroppsligt. Om någon behöver stoppa någon som är på väg ut genom dörren, vad gör den, och hur? När släpper man taget när man håller handen med någon man är arg på – och vilken mothandling föder den handlingen?
Att utbilda i konstnärliga ämnen
Utbildningen har också en teoretisk del, där bland annat handlingsanalys och repertoarkunskap står på schemat. Att undervisa andra i konstnärliga färdigheter kan vara en kontroversiell fråga. Annika Nyman har stött på åsikten att konst inte är något man kan utbilda sig inom – har man talang kommer man att lyckas oavsett.
– Det kan vara sant till en viss gräns och vi tittar självklart efter vilka av studenterna som har något eget att komma med. Men man behöver ändå lära sig saker. Går man på Musikhögskolan gissar jag att det finns en tydlig linje mellan vad som är rätt och fel. På Konsthögskolan är det kanske mer ”här är min subjektiva åsikt om ditt verk”. På Teaterhögskolan är vi ett mellanting. Vi har saker vi tror på samtidigt som studenterna måste göra sin grej av det.
Vann prestigefyllda Ibsenpriset
Annika Nymans egen väg till dramatiken har inte varit spikrak. Författardrömmen väcktes som barn, men efter ett nedslående år på Biskops Arnös skrivarlinje – ”det gick så trögt för mig att skriva att jag tänkte ge upp det helt” – var hon beredd att begrava den. Av en slump upptäckte hon och fick chans att prova att skriva dramatik, och på den vägen är det. När hon inte är lärare jobbar hon som frilans och skriver främst pjäser för olika fria grupper. Nyligen vann hon det prestigefyllda Ibsenpriset, med motiveringen att hennes dramatik ”på ett oefterhärmligt sätt upplöser språkets hierarkier”.
– Jag tror att priset framför allt betyder att jag blir mer synlig. Jag har skrivit pjäser i många år och ibland kan man undra om det ens är någon som märker det. Priset är en skjuts framåt och jag hoppas att det kan innebära att det blir lättare att sälja in mina pjäser till institutionsteatrar.
Lär ut den dramatiska konflikten
I sina texter går Annika Nyman gärna till ytterligheter. En elak person blir jätteelak, en tragisk relation blir jättetragisk. Hon tänjer gärna på det otänkbara och det förbjudna.
– Det jag kan bäst är att förstå vad som händer mellan människor i den dramatiska konflikten. På ett mer allmänt plan tycker jag att det är viktigt för studenterna att hitta en fungerande relation till skrivandet. Hur behöver jag rigga mitt liv för att skrivandet ska fungera? Vissa kan behöva sätta sig ute i skogen, andra behöver hitta samarbeten för att komma i gång. Det står inte i kursplanen direkt, men det är viktigt.
