Den 31 maj 2023 höll jag ett föredrag i Riksdagens första kammare. Temat var att minnas vitabandsdagen, då staden Prijedor i Bosnien 1992 på brutalaste sätt rensades på sin icke-serbiska befolkning. Jag hade berättat för de närvarande riksdagsledamöterna om min brokiga bakgrund. Jag föddes i Kroatien till en italiensk katolsk mor och en bosnisk muslimsk far och växte upp i Malmö. Mina föräldrar ansträngde sig oerhört för att familjen skulle bli en del av det nya landet. Den svenska skolan och Malmö Rugby Club bidrog kraftigt till att jag fick en speciell relation till Sverige, svensk och skånsk kultur. Värnplikten och landslagsspel i rugby förstärkte ytterligare denna relation. Efter föredraget frågade tidigare justitieministern Morgan Johansson var jag har min lojalitet. Svaret var enkelt: Lunds universitet.
”Att uppnå mångfald i verksamheten handlar inte om millimeterrättvisa beträffande hudfärg, etnicitet, religion, kön, sexuell identitet eller funktionsvariation.”
Jag disputerade i september 1999, men fick vänta med doktorspromotionen till maj 2000. Jag hade fått i uppdrag att hålla de nybakade doktorernas tacktal i domkyrkan. Efter talet kände jag omgående att mitt liv skulle förändras. Så många varma leenden trodde jag inte var möjligt att få efter några minuters tack till mitt alma mater. Hösten därpå blev jag kontaktad av Rectrix Magnifica Boel Flodgren som undrade om jag kunde leda en grupp vars uppgift var att ta fram LU:s första mångfaldsplan. Jag minns hur mycket jag grubblade under den perioden över att jag, ett barn till invandrade arbetarklassföräldrar bosatta i det industriella Malmö, nu både hade doktorerat och fått ett universitetsövergripande uppdrag av självaste rektor. Det är värt att påminna att LU:s och Sveriges första kvinnliga universitetsrektor hade en aura av en Hollywoodstjärna. Det fanns inte på min karta att säga nej till Boel.
Mycket har hänt sedan dess. Det är ett annat Sverige vi lever i. Förändringarna av samhället har varit massiva, och det har gått snabbt. År 2001 såg många fantastiska möjligheter med ett inkluderande Sverige som integrerade invandrare och var lyhört för olika gruppers förändringssträvanden. 1900-talets klassresor och jämställdhetsarbete hade visat hur framsteg var möjligt. Trots detta står vi idag inför obegripliga utmaningar. Det blev inte ett Sverige med en mångfald under det svenska kulturparaplyet. Polarisering, populism, gängrelaterat våld, antisemitism, islamofobi, nationalism och en ständig kritik mot majoritetsbefolkningens kultur har genomsyrat samhället på ett destruktivt sätt.
Jag är övertygad att LU kan vara en viktig motkraft till denna samhällsutveckling. Låt mig därför avsluta med ett råd från flera decenniers erfarenheter. Att uppnå mångfald i verksamheten handlar inte om millimeterrättvisa beträffande hudfärg, etnicitet, religion, kön, sexuell identitet eller funktionsvariation. Att ackommodera olika perspektiv börjar med att tillåta olika och främmande synssätt och beteenden befrukta ett möte. Det är svårt att smälta in i den svenska möteskulturen. Vad får man säga, hur uppfattas man i en miljö som är van vid konsensuskulturen? Jag har nästan kvävts av denna konformitet. Således, välkomna udda, annorlunda och främmande idéer, alla kommer att gynnas av dem.
Sanimir Resic, dekan, Konstnärliga fakulteten
