Det är vinter och lerigt på gårdsplanen framför familjen Harrisons jugendvilla i Åkarp. Husets ena gavel är en byggarbetsplats. Om några månader är det nya biblioteket klart. Två våningar med stora glaspartier, öppen spis och sju och en halv meter i takhöjd. Där blir plats för mer än böcker.
– Min fru och jag har Sveriges kanske största samling av julgranskulor, så naturligtvis ska vi ha en riktigt rejäl gran i biblioteket när julen kommer, berättar han och visar in i arbetsrummet där 104 av hans boktitlar samsas på tre och ett halvt hyllplan. Den 105:e, deckaren Herrens år 1402, kom ut några dagar innan LUM trycktes.
Dick Harrison är väl medveten om att hans namn är ett varumärke. Bland allmänheten förmodligen Lunds universitets kändaste kändis. Åtminstone på hemmaplan i Sverige. Lite oväntat även i Nederländerna där hans fackböcker sålt över 50 000 exemplar.
En akademisk rockstjärna
Två gånger om året märker han av kändisskapet: under Bokmässan i Göteborg och Medeltidsveckan på Gotland. Det senare ett slags semester från verkligheten när han under en augustivecka går runt i konstiga kläder i Visby.
– Då känner jag mig lite som en akademisk Bruce Springsteen. Det är något jag unnar mig för att jag tycker det är kul och det ger mig en kick och visst händer det att folk vill ha autografer. Men annars upplever jag mig inte som en kändis. Det är ju inte så att jag blir stoppad på Ica direkt.
Dick Harrison tar inte lätt på sitt värv. Hårt jobb är det som gäller. Varje dag. Han stiger upp halv fem, gör sig i ordning, jobbar ett par timmar och fixar sedan frukost till hustrun och dottern. Sedan är det mer jobb. Hela dagen. Ofta undervisning. Annars forskning och skrivande. Ställtid behöver han inte. Fikat hoppar han över. Nästan alltid lunchen också.
– Jag tar en frukt, det räcker. Jag brinner för mitt arbete och jag använder varje minut. Om det inte är någon student som haffar mig mellan två föreläsningar så arbetar jag. Det är så jag lever. Jag jobbar stenhårt och skriver på varenda ledig stund.
Konsten att skriva snabbt
Ingen kan ta miste på tidseffektiviteten och den enorma bokproduktionen. Förklaringen till att han har lätt för att skriva och inte drabbas av blockeringar eller skrivkramp stavas Nationalencyklopedin. Som nybliven doktorand blev han 21 år gammal rekryterad att skriva för NE. Utan tillstymmelse till skryt berättar han:
– Jag skrev för att försörja mig och jag skrev allt som NE ville ha. När professorerna började tröttna framåt bokstäverna i, j och k så tog jag det också. På så vis blev jag en av de flitigaste och mest produktiva skribenter som Nationalencyklopedin hade.
Efter NE gick han vidare till nästa uppslagsverk, Bra Böckers lexikon 2000 där han stod för all historia. Sammanlagt handlar det om mer än tio års dagligt arbete med korta, koncentrerade texter. Nästan alltid med deadline dagen därpå.
– Det var så jag lärde mig hantverket och att lösa upp skrivarblockeringar. Skriva går fort för mig men forskningen tar lika lång tid som för alla andra.
Det är roligt att skriva böcker och att forska, men bilden som tonar fram efter att ha pratat med Dick Harrison en stund är att undervisning slår allt annat.
– Att vara universitetslärare är mitt kall och så nära min identitet man kan komma. Det är genuint roligt att undervisa och det är ingen slump att jag har en stor extern verksamhet som föreläsare på min fritid.
"Den populärvetenskapliga gråzonen"
Författarkarriären var däremot mer en slump. Historia i populärvetenskaplig form levde ett undanskymt liv när Prisma som första förlag kontaktade Dick Harrison. När andra förlag följde efter insåg han att han skaffat sig ett till yrke. Till på köpet ett som gick att utveckla parallellt med arbetet på universitetet.
Ändå vågade han inte ta steget fullt ut och skriva i det han kallar ”den populärvetenskapliga gråzonen”. Inte förrän han fick sin första fasta tjänst som universitetslektor i Linköping i mitten av 1990-talet.
– På den tiden fanns ett tabu kring populärvetenskap. Det var något man inte sysslade med som forskare. Det var till och med demeriterande. Jag har själv varit sakkunnig vid tillsättningar och jag vet hur snacket har gått.
– Idag är det inga problem alls och det är en del av mitt jobb. Forska ingår ju i jobbet, skriva likaså. Sedan är det en bonus att folk råkar vilja läsa det.
Podden det senaste tillskottet
Dick Harrison är noga när han beskriver sitt författarskap. Facklitteratur skriver han i tjänsten. I ett eget bolag finns fritidsproduktionen av skönlitteratur, bland annat deckare. När han anlitas som inhyrd konsult eller rådgivare, eller framträder som extern föreläsare är det också inom det egna bolagets ramar.
Samma sak med podden Harrisons dramatiska historia som han och hustrun Katarina Harrison Lindbergh driver tillsammans. Utvecklingen har gått fort.
– Vi startade podden för drygt ett år sedan och vi håller redan på att spela in säsong fem.
Tackar ofta nej
Han får ofta diverse erbjudanden och förfrågningar. Mycket tackar han nej till. Anledningen är tidsbrist. TV:s morgonsoffor får stryka på foten. Samma sak med vissa lekprogram där han uppfattar att tv vill ha med honom för att han ska vara den lustiga professorn.
– Det har kommit några sådana propåer och vid ett tillfälle försökte Lunds universitet till och med pressa mig att vara med, men jag sa nej.
Senaste tv-framträdandet var i en julversion av Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT. Han är också en av experterna i SVT:s påkostade serie Sveriges Historia. Han ställer gärna upp i populärvetenskapens tjänst, men vill helst ha lite kontroll över hur han framställs.
– Det har gått fel några gånger och då blir jag sur.
Vad har du stört dig på?
– Att det jag säger missbrukas. Man har velat ha ett vetenskapligt alibi men egentligen inte brytt sig om det jag säger.
Den akademiska avundsjukan
Att vara framgångsrik och känd kommer med ett pris. I migrationsdebatten står han för en positiv syn på invandring, vilket har lett till hot som polisanmälts. Inom universitetsvärlden har han fått stifta bekantskap med den akademiska avundsjukan.
– Jag blir ofta ignorerad och man försöker osynliggöra mig. Man tiger och låtsas inte om att jag har skrivit böcker i ett ämne och bjuder inte in till konferenser. Det är det akademiska sättet att visa avundsjuka, säger han och fortsätter:
– Den sortens akademisk snålhet och njugghet ogillar jag starkt, men jag har ägnat varenda dag i snart 40 år åt historia och jag tröttnar aldrig. Att undervisa är lika kul nu som när jag började.
