Leif Salford, professor emeritus i neurokirurgi, har verkat inom akademin i hela sitt vuxna liv. Som forskare, lärare – och festfixare. För finns det en anledning att fira ska det firas, det är principen han fortfarande lever efter.
– I hela mitt liv har jag försökt skapa en positiv stämning hos de som jobbat på de enheter där jag befunnit mig. Det har gett mig mycket positivt tillbaka, säger han från sin fåtölj i den stora trevåningsvillan i centrala Lund som han och hustrun Eva Salford fick chansen att köpa i slutet av 60-talet.
Smugglade in gäster i AF-borgen
Historierna Leif Salford kan berätta från sitt långa och aktiva yrkesliv är många. Och ofta handlar de om fester, akademiska högtider eller andra tillställningar. Som den gången kung Gustav II Adolf snubblade på parnassen under universitetets 300-årsjubileum då han kreerades till jubelhedersdoktor och Leif Salford i sista stund lyckades fånga och stötta upp honom. Eller den gången 1968 då lasarettet fyllde 200 år och statsministern och andra prominenta gäster fick smugglas in bakvägen till Akademiska föreningen för att inte angripas av demonstranterna utanför festlokalen.
– Det är dramatiska minnen, för det hände stora ting, konstaterar han.
Har deltagit i doktorspromotionen sedan 1962
Redan efter det första året av medicinstudier bestämde sig Leif Salford för att aldrig tacka nej till ett spännande uppdrag. Det ledde till att han snart blev såväl sekreterare i Medicinska föreningen som proqurator i Malmö nation, kårmarskalk och till och med universitetets övermarskalk. Särskilt doktorspromotionen håller han kär – han har deltagit i så gott som alla sedan 1962. År 1970 blev han utsedd till övermarskalk, en post som på den tiden var oavlönad och sköttes på fritiden.
– Mitt första år som övermarskalk var min dotter nyfödd och varannan natt var hon med mig i övermarskalkens rum i Universitetshuset. Hon låg där och sov medan jag jobbade med promotionen.
Ansvarig för sin egen promotion
När han så själv skulle promoveras år 1974 – efter att ha bott i New York och verkat vid Cornell Medical Center i två år – fann han sig i en ovanlig sits. Förutom att han själv skulle promoveras till medicine doktor var han också övermarskalk och alltså den som var ytterst ansvarig för hela ceremonin. Uppdraget delade han med goda vännen Jonas Hafström, sedermera ambassadör och universitetets styrelseordförande.
– Eftersom det aldrig hade hänt förut gav jag mig själv i uppgift att lägga till det i handlingarna: Huru promovera sittande övermarskalk? Efter det att föregående fakulteten avslutat, ska marskalken resa sig, ta av sig sitt band, sätta sig vid övriga promovendi och invänta sig tur. Så det gjorde jag.
Även om det var det sista året han hade jobbet som övermarskalk har Leif Salford inte släppt doktorspromotionen. Förutom att han har varit Medicinska fakultetens promotor, har han i drygt två decennier fungerat som ”generalrepetitör”, det vill säga den som repeterat hela proceduren med samtliga promotorer.
Jubeldoktor – och jubelövermarskalk
Den 31 maj i år finns Leif Salford som vanligt med under ceremonin i Domkyrkan. Den här gången som både jubeldoktor och jubelövermarskalk, det senare en egen titel som Jonas Hafström har hittat på. Leif Salford räknar med en mycket kort tid i rampljuset.
– Som jubeldoktor sitter du i ett sidoskepp i Domkyrkan, ingen ser dig. Man kan hoppas på en bekväm stol, annars är det ganska outhärdligt. När det är din tur glider du fram till promotorn och tar i hand. Du får nytt diplom och några ord på latin, sedan bugar du dig och går tillbaka till stolen. Det hela är över på 30 sekunder. Men det är kul att det händer och självklart ska jag vara med.
Viktigt med akademiska traditioner
Att en av hans döttrar dessutom var med som kransflicka den där majdagen 1974, och således firar ett eget jubileum i år, tycker han är extra roligt. Att värna de akademiska traditionerna är viktigt för Leif Salford.
– Jag tycker de är oändligt viktiga, inte minst för sammanhållningen. Jag kan tala med någon som läst i Lund, Uppsala eller vid något annat universitet, och känna att vi har något som vi delar med en hel akademisk värld. Det gör oss stolta över platsen vi studerat och verkat vid. Att man dessutom får gå i jättelånga tåg med originella hattar och kåpor, det är ju jätteroligt.
Tacksam för sin tid vid akademin
I stark kontrast till det lättsamma och flärdfulla står Leif Salfords professionella karriär. Den har han ägnat åt att bekämpa de maligna gliomen, en av de absolut dödligaste formerna av cancer. Som 67-åring gick han i pension från det kliniska arbetet och 2018 lämnade han över chefsskapet för det laboratorium för gliomforskning han skapat redan 1977, Rausinglaboratoriet. Han är tacksam för alla år han har fått ägna åt sitt arbete.
– Jag är oerhört lycklig över att ha fått jobba inom en specialitet som har varit så utmanande, men också belönande. Det har krävt mycket, men känslan av att ha räddat en människas liv är ofantlig. Det är det finaste av allt.
