Inne i det anrika Biskopshuset pågår de sista förberedelserna inför att kulturrådet ska samlas för dagens möte. Rådet sammanträder en gång per termin och mötet i eftermiddag väntas pågå i fyra timmar. Det följs sedan av fin middag i salen intill mötesrummet. Jason Diakité, eller Timbuktu som de flesta känner honom som, kommer en halvtimme tidigt och slår sig ner i biblioteket på andra våningen. Han har flugit till Sverige från Hongkong, där han bor tillsammans med sin familj, för att kunna vara med på mötet.
– Hittills har jag lyckats få till resorna så att jag kan vara med på mötena. Dessutom bor min mamma i Lund och min pappa och syster i Malmö, så jag har stora och viktiga anledningar att komma hit, säger han.
Vill förstår – och bidra
Kulturrådet instiftades 2015. Dess ledamöter är verksamma inom en rad olika områden och ska bland annat fungera som rådgivare i det strategiska arbetet för LU:s kultursamverkan och bidra till att synliggöra universitetets roll i kulturen. Mötet som strax ska börja är Jason Diakités andra, han är ny ledamot för i år. När frågan kom tvekade han inte att tacka ja.
– Jag är nyfiken på nya rum. Universitetet som jag har vuxit upp intill är trots allt ganska okänt för mig. Jag har en nyfikenhet kring vad universitetet vill och vad universitetet kan göra. Jag vill försöka förstå och jag vill givetvis bidra.
Det första mötet, som hölls under vårterminen, minns han som både roligt och givande.
– Det var väldigt intressant och lärorikt. Det var kul att träffa de andra ledamöterna, alltifrån museichefer och näringlivspersoner till ”old-timers” på universitetet, och att förstå lite mer om hur universitetet fungerar. Det är som att ta en titt in i urverket, utan att vara urmakare. Det är en hel del kuggar, som jag misstänkte, men jag fattar inte riktigt vad de gör än, säger han.
Artist, författare och aktivist
Som musiker har Jason Diakité sedan genombrottet i början av 2000-talet blivit en av de största inom svensk hiphop, med megahits som Alla vill till himmelen men ingen vill dö, många år av flitigt turnerande och flera tunga musikpriser i bagaget. Han har också hyllats för sitt samhällsengagemang.
2013 fick han stor uppmärksamhet när han mottog 5i12-rörelsens pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism och höll ett känslosamt tal i riksdagen samtidigt som han höll upp sitt pass. 2016 kom boken En droppe midnatt, en familjehistoria om rötter som sträcker sig från slaveriets USA till Sverige. Boken låg senare till grund för en föreställning med samma namn.
En distans till universitetet under barndomen
För sina insatser i det svenska kulturlivet och i samhällsdebatten blev han förra året promoverad till hedersdoktor vid den Humanistiska fakulteten. Men under barndomen hade Jason Diakité, som är född och uppvuxen i Lund, bara vaga föreställningar om vad universitetet egentligen var och betydde. Han minns Toddydagen, Medicinska föreningens stora och publika högtidsdag, då han och kompisarna hade ärtkrig och kastade ägg på studenterna.
Men det fanns alltid en form av distans.
– Det är nästan som en granne som man har bott bredvid hela sitt liv, men aldrig varit hemma hos riktigt, säger han och fortsätter:
– Därför är det fint att lite senare i livet – i livets högsommar – ändå få en inblick i universitetet. Innan förra mötet hade jag till exempel aldrig varit i Biskopshuset, men jag har åkt förbi det tusentals gånger. Bara det är ganska coolt, att komma in och se ett sådant rum som man alltid har undrat över.
Nya perspektiv
Utanför Biskopshuset strilar regnet ner i omgångar den här oktobereftermiddagen, och utanför möteslokalen ställs varmt kaffe och te fram på bordet åt ledamöterna. På dagens agenda står, förutom en lägesrapport om vad som hänt sedan sist, en diskussion om hur universitetet kan ta ett mer samlat grepp kring kulturverksamheten. Dessutom ska ledamöterna få en presentation om Art Callab – Laboratory for Art av Fredrik Haller, universitetslektor vid Teaterhögskolan.
Jason Diakité tror och hoppas att det han kan bidra med är nya perspektiv.
– Jag är lekperson, icke-akademiker, icke-fastanställd och icke-normativ i någon bemärkelse. Jag kommer från en självuppbyggd gräsrotskultur och har ett helt annat perspektiv på saker och ting än vad samhället i övrigt kanske har.
